Med en frivillig avelsvärdering ökar vi sundheten och bevarar rasens mångfalld bäst för framtiden.

Detta ställer stora krav på uppfödaren, hingstägaren och sen den kommande köparen av avkomman.

Man måste alltså vara så insatt i "sin hingst" och vad han står för. Sundheten är ju i "mina" ögon, någon annan kan tycka helt annat! Frivillig avelsvärdering ger den enskilde större "frihet" att utnyttja material som kanske inte faller en avelsvärderingsnämnd i smaken då de har olika förebilder och egna bilder i huvudet på slutprodukten allt efter "standarden". Rörelse är ju en sådan sak som man bedömmer vad man ser och inte vet vad som förärvs.

Det viktiga i kråksången är ju egentligen inte bara hingsten som sådan utan att man när man börjar tänka på att låta sitt sto gå in i avel veta vilka förtjänster och brister hon har! Dessa måste ju kompletteras och förstärkas! Hingsten skall ju utifrån det enskilda stoet värderas för sina förtjänster och brister och kanske inte efter hur bra han har gått tex. i utställningsringen. Inte heller hos vem han står till förfogande för avelstjänster eller var i landet inom rimliga gränser för resandet.

Inom andra raser har man "släppt" på själva poänggränsen 40 och lägger in andra värderingar såsom härstamning och bruksegenskaper från ett bruksprov. Halvblod gick igenom på 34 poäng exteriört men där man då anser att de har värdet på annat än sin egen exteriör. Har själv använt halvblodhingst med "bara" 38 poäng (prestationsavel), stoet också 38 poäng och fått ett diplomsto med 42 poäng och detta var 1990!

**Är skönhetsidealet överskattat?
** Ja, det är inte allt! Temperament, brukbarhet, arbetsviljan och mycket annat skall vägas in i ett avelsarbete. Sen kan man väl konstatera att för att vara duktig som dragare eller ridponny gör det inget om man är trevlig att titta på och som Sören Nordin skrev i sin bok för rätt många år sedan " god exteriör håller ihop med en bra prestationshäst".

Är hingstar som förärvar bra men ser mindre bra ut själva dåliga? Nej, givetvis inte. Vi söker ju efter den perfekta hästen och det är ju så att den med 45 poäng exteriört har ganska svårt att få en avkomma som är bättre än den själv. Däremot är det något lättare att bibehålla en gyllene medelväg och en ponny som är klass I, alltså 38 poäng och uppåt ÄR EN BRA PONNY!

Bör man vara mer observant på dolda anlag?                             Är det ett problem?

Det viktiga i alla sammanhang vid avel är att hingstägarna respektive stoägarna håller en ärlig och uppriktig dialog och informerar om vad som är positivt och negativt med ens hingst respektive sto. SAmt om det har förekommit avvikelser i någon form detta inte sopas under mattan. Det gagnar inte aveln och det är bara grogrund för andra människors illvilja att förtala och skapa oro inom leden.

Visade själv en hingst som var fyra år förra året som fick 39 poäng och bedömdes med en 7:a på traven och rekommenderades ej. Han gjorde ett bruksprov med bara 8:or! Denna hingst var efter hingsten Lakris RS 226 som inte har någon son, alltså la man inte in någon härstamningsvärdering eller bruksprovsegenskap i bedömningen. Hingsten, numera valack går idag i fyrspann och tävlar aktivt. Den där 7:an på traven var alltså en subjektiv bedömning av nämnden vid deras bedömning.  Hans trav kan inte ha varit så erbarmeligt dålig då den räcker väl till det arbete han utför idag antingen som parponny eller förlöpare i fyrspannet.

Detta är en brännande fråga om frivillig avelsvärdering!  Jag tror inte att skillnaderna skulle bli så stora från idag med ett sådant system för stoägarna reglerar marknaden och en hingst som inte faller i deras smak kommer inte heller att bli använd. Däremot ger det den uppfödare som vill använda en hingst som uppfödaren själv håller högt av någon anledning en frihet att prova hur den fungera i aveln.

För eller emot, jag vet inte!

Varför inte göra det enkelt för oss, vi som avlar och brukar shetlandsponnyn, har väl en otroligt bra "färdig modell" som moderlandet skapat, och som jag kan se det, finns alla möjliga områden och typer på ponnyer i England, har det fungerat där i tusentals år, borde "deras" modell vara gångbar här med.

Jag är jättedåligt insatt i vad som krävs för en avelsdomare alternativt rasdomare ska räknas som en sakkunnig för rasens mångfald, och inte bara gå efter eget tycke och smak (iallafall på avelsvärderingarna) på utställningar kan det vara mer "öppet" för tycke och dagsform, men absolut inte närr det gäller bevarande av rasen.

Borde inte den som som ger sig in i avelssammanhang veta bäst själv vad man önskar, sen kan veterinären göra bedömmningen om individen är sund eller icke, sen kunde man ha som regel att inga hästar får användas i aveln förren dom fyllt minimum 4-5 år, sen vid 6-7 års åldern ska hingsten (även stona) in på en veterinär undersökning, visar det sig att denne utvecklat eller lämnat några som helst defekter, då skall denne ur avel direkt…

Jaha det här var tydligen inget som intresserade den stora massan!

Jag har en artikel som Madeleine Beckman skrev för många år sen men den är aktuell än. Den är något redigerad men mycket väl värd att ta i beaktning av alla…

jag kan bara tala för mig själv. Jag som inte är ett dugg insatt i aveln tycker det är skönt att det har funnits avelsvärdering då vet jag vad det är för hingst jag använder. Visst kan man diskutera detta i all oändlighet, men för mig som är ny som uppfödare så känns det tryggt att det fanns avelsvärdering. Jag personligen känner inte att jag KAN se om hingsten är tillräckligt bra, ja visst jag har själv tävlat SM i dressyr och hoppning så jag borde väl veta hur ett bra steg osv osv är, men nu är ju inte shettisen en stor häst och därmed inte har samma steg. Visst jag vet väl hur en fungerande häst ska se ut, men det är inte samma som att shettisen ska se ut som en fälttävlans häst på elit nivå.

Det är även svårt för mig som oinsatt i ämnet att lita på hingstägaren då det förekommer en hel del mygel om hingstarna. Man är glad för att dölja div defekter och ska jag då använda mig av en hingst som inte är kollad vetrinärt hur 17 ska jag då veta att den i allafall är korrekt vetrinärt.

Jag säger rätt och slätt behåll avelsvärderingen!

Har själv en 2 års hingst som jag själv anser är ett bra hingstämne. Han har ett super temperament, är brun, har för mig en snygg och fungerande extriör, bra stam MEN håller han för att sätta en massa föl till världen?? Ja om shettisen hade haft väldigt få individer men inte som nu när det finns i överflöd.

Denna hingsten har inget som jag tycker är negativt jo det skulle  i så fall vara hans höjd. Än en gång så känner jag att jag kan alldeles för lite för att säga att denna hingsten kan användas, han är kanske inte en riktigt shettis (extriört sett).

Här kommer texten som skulle varit med i mitt inlägg.

"Native pony Breeds".

Dessa ponnyraser tillhör gruppen "Mountain & Moorland Ponies" vilket direkt

visar på deras ursprungsförhållanden.

Det utmärkande för en Native Pony är härdigheten, d v s förmågan att överleva under naturliga villkor. Härdighet är dock en svårligen mätbar egenskap idag. Vår syn på djurhållning tillåter inte ponnyerna att leva fritt utan mänskligt stöd, för att vi sedan skulle ta vara på de som överlevt.

Därför blir istället begreppen rastyp och ponnykaraktär i exteriörbedömningen vårt urvalsinstrument. Små öron, välutvecklat käkparti, energiska rörelser m m - alla dessa gemensamma egenskaper i rasbeskrivningarna hos dessa ponnyer var nödvändiga hos den nordliga ursprungliga hästtyp som överlevt i oländig

terräng, tempererat klimat och med sparsam tillgång på föda.

Ett grundkrav på ett toppexemplar av en "Native Pony" är än idag att den skall kunna smälta väl in i sin ursprungliga miljö.

Dessa ponnyraser ser vi som en del av vårt europeiska kulturarv. Kommande generationer har rätt att få lära känna dem i original. Samtliga raser har "slutna" register och/el stamböcker. Alla utom russ har sitt moderland utanför Sverige. Förhållandevis små populationer gör det nödvändigt med planmässig avel över gränserna. Ett så stort urval av blodslinjer som möjligt eftersträvas.

AVELSMÅL är alltså att bevara ursprungsraserna och inom ramen för de olika rastyperna utveckla önskvärda egenskaper såsom god kroppsbyggnad, sundhet, fruktsamhet.

En god Native pony är en välbyggd, sund, väl balanserad och mentalt stabil häst, lämplig storlek för barn och ungdomar.

Temperament och brukbarhet är en annan viktig del av avelsmå1et. Grundkravet är en arbetsvillig och följsam ponny med god rörelsemekanik. Dessa egenskaper har även bidragit till prestationer på högsta nivå inom ponnysporten - det finns svenska Native Pony hingstar som i renrasig avel har en prestationsförärvning i nivå med de bästa halvblodshingstarna!

Då "avelskapitalet" i en avel med slutna register/stamböcker är starkt begränsat kan dock ett ensidigt urval för prestation aldrig komma ifråga för ovan nämnda rasgrupper.

AVELSURVAL för de sk. Native Pony-raserna baseras därför främst på exteriörbedömning enligt ovanstående kriterier. Detta sker vid avelsvärderingen samt i en omfattande officiell utställningsverksamhet. Brukbarheten mäts genom obligatoriskt bruksprov för hingstar och frivilligt bruksprov vid stambokföring av ston. Tävlingsprestationer från ridsport, trav, galopp och körsport registreras och används vid avelsvärdering och avkommebedömning.

Utmärkande för avelsplanerna hos Native pony-raserna är bevarandet av små populationer och så stor mångfald av blodslinjer som möjligt. Särskilt värdefulla härstamningar eller andra egenskaper kan utgöra grund för att godkänna avelsdjur vilka i övrigt ej uppfyller fastställda krav. Sådana avgöranden ställer speciella krav på goda kunskaper om de olika raserna hos avelsvärderingsnämnderna.

Andra numerärt små raser (t ex Connemara) är beroende av internationell samverkan där anpassning till gemensamma regler skall möjliggöra ett fungerande utbyte av avelsdjur och sperma över gränserna.

Samtliga ponnyraser med moderländer utanför Sverige är beroende av att det svenska avelsurvalet sker enligt moderlandets riktlinjer så att ponnyer med värdefulla egenskaper och blodslinjer kan importeras och accepteras i den svenska avelsvärderingen.

Ponnyaveln bedrivs förhållandevis extensivt. Ekonomin i ponnyaveln medger inte långa resor till hingst eller användande av semin.

Det bör finnas hingstar på rimligt avstånd. Antalet ponnyhingstar inom de olika raserna bör därför vara relativt högt. Även ponnyuppfödarnas många urvals-kriterier (släktskapsproblem, albinofaktor inom vissa raser, mankhöjdshänsyn mm) talar för ett sådant behov.

En av konsekvenserna av ett högt antal hingstar i förhållande till antal betäckningar är givetvis svårigheterna med att genomföra en tillräckligt säker avkommebedömning av ponnyhingstar. Återigen ställer detta höga krav på specialkunskaper hos avelsvärderingsnämnderna. En annan nödvändighet är en väl fungerande registrering av tävlingsponnyernas ursprung. Varenda identifierbar avkomma är av högt värde.

SAMMANFATTNINGSVIS kan konstateras att våra ponnyraser med sin särart kräver ett varsamt, klokt och kunnigt avelsarbete till Iägsta möjliga kostnad. Det kräver stor förståelse och lyhördhet hos dem som påtar sig ansvaret för detta arbete.

MADELEINE BECKMAN

Är det inte viktigt att klargöra för folk, att när man förespråkar frivillig avelsvärdering så utesluter den åsikten inte att man vill ha hingstarna veterinärgodkända enligt den Internationella defektlistan, jag tror att måna blandar ihop dessa begrepp..

#7 Måna skall vara många