Att vi överhuvud taget skaffade en shettis var faktiskt för att pappa tyckte att det kunde vara bra attha som "gräsklippare" (självklart var det tänkt att hon skulle bli en ompysslad sådan och det var dömt att jag och min syster skulle köra in henne  =) så då köpte vi Nickolina och några vi kände köpte Lolly och stallade upp hos oss. Så dessa två är skylldiga till att jag fastnat för rasen (men ingen av dem får ju eg kallas shetlandsponnyer T_T men det struntar jag i)

Vi hade en shettis som sommarhäst innan också (en valack vid namn Bamse), men det var innan jag red och en av de få gångerna jag red så blev jag avkastad (så det är inte hans förtjänst ^^' )

här måste jag haka på…

min första sköthäst var en liten shettis som hette brago, han är skulden till att jag tycker om shettisar, jag har köpt en liten shettis som jag döpt till just brago. :D

fjordingar tycker jag om pga min gamla ridskolehäst var fjording, min absoluta favorithäst. oskar som han hette, han ska komma hem och bo hos mig snart… :D

dåligt foto av ett foto på mig och brago till vänster och min vän och bonzo till höger.

Jag vet faktiskt inte…

Min första egna var en unghingst vid namn Ruff, men han köptes faktiskt mer än 10 år efter att jag för första gången varit på shettisjakt - då dock utan att hitta mig något som jag ville ha.. Och varför jag DÅ ville ha en shettis minns jag inte idag och ej heller varför jag föll för rasen.

Egentligen har jag inga bra erfarenheter av shettisar. Jag red sådana som liten och trillade av varenda gång, var egentligen livrädd för att rida men skulle absolut. De jag minns från min barndom var tjuriga och bortskämda.

2003 sålde jag ett NF sto och då kom jag plötsligt på att barnen behövde en liten mindre ponny att pyssla och rida. Jag började leta efter en äldre riden och körd ponny. Det visade sig inte vara det lättaste att hitta. Först var det inte så viktigt vilken kön det var bara den hade stam. Men under letandet kom jag på att det vore himla kul med utställningar igen och att ta lite föl, så då började jag leta sto. En bekant sade till mig att det nog inte var så viktigt att ponnyn var riden och körd, de lär sig snabbt om en vuxen ansvarar över det. Efter lite hästtittande, där det berömda klicket uteblev, hittade jag Smevallens Eurydike och henne tyckte jag om från första stund. Hon var dräktig med Roy v. Bunswaard. När vi hämtade henne var min pappa med och helt plötsligt hade han köpt häst han också, så även Skattens Heavenly följde med hem till oss. I maj samma år föddes Eros Simbasir. Mina shettisar har inga likheter med de jag träffade som liten. Mina är trevliga och arbetsvilliga, sannorlikt för att vuxna har haft huvudansvaret för deras hantering. Det största intresset är det jag som står för, men barnen rider och pysslar också. När dessa shettisar kom in i mitt liv fick jag en riktig kick, jag var ett tag på väg att lägga av med hästarna, när jag insåg att jag inte kommer att kunna hålla igång en ridhäst på ett vettigt sätt än på länge. Detta är det bästa köp jag någonsin gjort!

Vårat första sto och första shettis, Fridolina RS 3848…..världens bästa barnponny…tyvärr för tidigt borta pga fång

Redan på ridskolan när jag var fyra år så fastnade jag för en mini so0m hette Max, red sedan bara shettisar när jag red utanför ridskolan, när jag växte ur dom så gick jag över till stor häst, sen när jag märkte hur kul det var att köra så väcktes shettisintresset till liv igen och jag köpte min första shettis. så ja, man kan väl säga att max och alla mina sköthästar jag hade utanför ridskolan är SKYLDIGA!!

Min första (riktiga) kontakt med shetland var 6-månadershingsten Kolviks Royal som köpts på auktion på Scan i Kil -96 av dottern till ägaren av stallet som mina föräldrars häst stod i då. Honom skötte jag i några år, innan han flyttades till ponnytravskolan på Färjestad. Sen ledde hans stamtavla till kontakt med fam Persson/Eastlands som då bodde utanför Varberg, och genom dem har det sedan fortsatt eftersom jag köpte två ston av dem innan de for till Shetland.

Min första kontakt med rasen var på min första ridskola. Där blev man som sagt både såld och "avskräckt" .

Men sedan började jag rida på Svedens Gård och där umgicks man med dessa små troll när man var helgpatrull och senare under terminsavslutningarna och midsommarfirande samt deltog i sagospel med bla. Shetlandsponnyerna.

Emil heter den skyldiga här.

Han köptes 1990 och fanns hos oss fram till sin död 2004. Emil lärde mig ridningens grunder, tävlade lite smått, inskolade mig i körningens värld, vi åkte på utställning tillsammans (Emil utställningsdebuterade 25 år ung med guld!) och var till vardags min bästa vän i 14 år. Fick avlivas pga en trasig hov som 26-åring, i övrigt kärnfrisk. Saknad!

Sedan rann det på med ett hingstföl från Stjernen… På den vägen är det.

Hm…  Jag hade nog inte haft någon kontakt med shettisar innan jag skaffade en… Jo KANSKE… hm… jag var nog i 12-års åldern och någon på orten hade shettisar när jag hade D-ponny… Vi red nog lite ihop och ibland fick jag rida på deras shettisar men det kändes som att jag släpade benen i marken…

Men annars är min egentliga dröm islandshästar… De är liksom shettisen tålig, hållbar, stabilt temperament (om de bara blivit hanterade bra) och inte behöver massa träning, specialfoder eller dyra skor (som min travare behövde)… Dessutom hade jag fått barn och ville kunna umgås med barn och häst samtidigt…

Min första ponny var Fia-Maja RS 3787. Hon var (är) pigg och glad och sprallig och både körd och riden då jag köpte henne som 3-åring… Nu är hon 15 år…

Jag måste nog säga att det är Ekskogens Kiara som är den skyldiga lilla filuren. Blev meddragen till Cattis stall av en kompis och fick då pyssla med Kiara de gångerna vi var där. Då var hon bara ett år, rädd och ganska "ohanterad". I början var det jaga i hagen som gällde och övertyga om att piggborsten inte bits men det gick bättre och bättre och tillslut var man riktigt kär!
Egentligen har jag tyckt om större hästar "hela tiden" eftersom jag började rida så pass sent och var ganska lång så jag har aldrig ridit shettis.
Men, kommer det en Karamojs i ens väg så är det bara att bli shettismänniska! Det går inte att låta bli. Nu är man tvärfast, hela sommaren är planerad efter utställningar och fölningar med shettisarna :D

När min kompis köpte ett fint skäcksto, med vacker utstrålning, en riktigt bra brukshäst blev jag shettissugen. Tänkte att om jag nånsin blir tvungen att skaffa en shettis så blir det en sån. Jag trodde då att alla shettisar var tjocka som tunnor, korta halsar med stora huvuden och korta ben, rymningsbenägna och omöjliga att rida. Och absolut inga bra barnhästar.

 Det gick bara ett år så råkade jag på en arbetskamrat som ville ge bort sin shettis.  Sen gick det ett år till och då åkte jag och tittade på honom, och vips blev jag fast, hämtade hem honom så fort jag kunde. Den nyttigaste hästen jag någonsin haft, för jag går med honom så mycket att mina ryggbesvär håller på att försvinna.