Stackars dig! Sina föräldrar vill man ha kvar länge.

Visst påverkar sorg. Jag får nog säga att jag hittils varit ganska förskonad. Mina föräldrar lever och mina mor- och farföräldrar var gamla när de dog, visst var man ledsen, men de hade ändå haft långa liv. Jag arbetar på sätt och vis med sorg, kyrkvaktmästare. Där deltar man på begravningar och vissa är "jobbigare" än andra. I början på året hade vi två stycken som var lite "värre" än de andra. Det var dels en 50-årig kvinna som hastigt gick bort, jag hade mitt första sommarjobb hos henne. Det andra var en hjärtsjuk kille, två år yngre än mig själv. På en så här liten ort känner man alla, så visst blir man påverkad.

En stor sorg när det gäller djuren var när jag hittade vårt 15-åriga sto död i boxen en morgon. Både sorg och chock, eftersom det var helt oväntat.

Jag vet hur det känns. Det är 12 år sen min pappa dog. Jag var bara 14 år då. Och det är 9 år sen min dåvarande bästa kompis dog i cancer. Hon blev bara 19 år. Man är så olika på att hantera sorg men jag är nog en av dom som klarar det ganska bra och kanske inte visar så mycket utåt. Men så fort det händer nya saker tänker man ofta tillbaka på alla andra gånger det hänt något. När "Lillasyster" gick bort för mej här i vintras känndes det väldigt tugnt. Även om man kanske inte visar det alltid så mår man uselt. Jag ska snart avliva en häst till och det känns som om man vore ensammast i hela världen. Sådär, nu bölar jag också.

Usch!Det är så hemskt det här när nära och kära flyttar till himelen!Har själv båda mina föräldrar kvar (än så länge peppar peppar….)man vågar inte tänka en dag längre!Men det är minst lika hemskt när djuren går bort!Min katt dog för 2års sen och jag sörjer varje dag!Bävar för när hästarna blir sjuka!I det stallet som vi hyr in oss i finns det en nordis på 30 år.Hennes ben är otroligt skraltiga,hon är jätte tunn p.ga. att hon inte kan ta upp och tillgodogöra sig maten som en yngre häst kan. Det är hemskt att se henne faktist. Hon har inte heller ägare som bryr sig mega mkt!Om jag ägde hästen skulle jag ta bort henne till hösten.Det låter hemskt men jag tror att det skulle vara det bästa för henne faktiskt!Men samtidigt förstår jag hennes ägare som haft hästen sedan hästen var 4år!Det är en svår sak det här med att avgöra om ens vänner ska få åka till trappalanda lr inte.Men man måste tänka på djuret i första hand,hur jobbigt det än är!Jag tror de kommer att tacka oss för det!Tids nog tror jag vi kommer att tfäffas allihopa i himlen ändå.Men vissa "reser" tidigare än andra!

/jullan

Jag har min "första" häst ikvar, en varmblodsvalack, han är 28 år nu…gruvar mig när dagen kommer då jag måste ta bort honom, han är ju trots allt den häst jag har tillbringat min ungdom med (har haft honom i ca 15 år) och har massor av minnen med.

Än så länge så har han livsgnistan ikvar och ser ut som en köttbulle nu på bete. Har bra tänder, har nyss blivit kollad av en hästtandläkare, och har fräscha ben med tanke på åldern.

Men… 28 år är mycket , så tiden får avgör hur länge min Kirov blir kvar..

När vi avlivade vår 34-åring var det jobbigt före, men efteråt kände jag bara lättnad. Hon var inte sjuk, så det var inte akut, men jag ville inte hitta henne liggandes en dag. Det är en sådan oro att ha en sådan gammal häst. Om telefonen ringde sent på kvällen trodde jag alltid att det hade hänt henne något. Nu har vi två gamla hästar, 24 och 26 år. Den äldsta har jag haft sedan hon var 1 år, hon är fortfarande jättefin.

#5 Jag blev lite nervös tills jag kom fram till ordet "häst" i 4:e raden!

/Nyblivna 33-åringen Pernilla

#6. Då skulle jag redan varit avlivad, jag är 36.

Vi skulle avliva ett av marsvinen för hon tappade päls och läckte urin, men hon har blivit bättre nu. Men hon lever nog inte året ut…Känns tungt då hon är mitt allra första djur, och väldigt personlig för å vara marsvin. Ropar man på henne så kommer hon springandes och så kan hon en del tricks med…brukar gå lös på trädgården under sommaren, under uppsikt givetvis så inga andra djur kommer och tar henne.

Är så glad för varje dag hon finns kvar, men de skulle inte komma som en chock om hon låg där en morgon…

#8 sådana saker är tugnt men det får inte gå före marsvinets välbefinnade. Lider den så avliva den tycker jag. Även om det är jobbigt.

Vi kommer avliva henne innan vintern, men hon mår väldigt bra nu faktiskt…är väldigt pigg för sin ålder, och bossar t.o.m mer än vanligt med sina döttrar när dom inte gör som hon vill…

Men detta är ju ingenting i jämförelse med att förlora t ex en nära vän eller släkting…

Usch, ja man får vara glad så länge hälsan är i behåll för såväl djur som människor och att inte olyckan är framme.

För mig innebär döden vardagen iom mitt jobb. Men på ålderns höst så är nog de allra flesta förberedda på vad som komma skall. Annat är när unga människor bara försvinner. Det är hemskt.

Förstår vad du menar, detta med att det påverkar en i vardagen.

Mamma gick bort i cancer -97 och hade varit sjuk ett tag. Jag var "bara" 25. Som tur var kunde jag och brorsan dela det svåra men att ta hand om alla saker, städa ur lägenheten osv var jättesvårt!

Så kom -98 mitt värsta år i livet (hoppas jag för jag vill inte ha ett sånt år igen). Jag och min kille planerade bröllop, brorsan blev sjuk och 1 mån innan bröllopet konstaterades obotlig cancer. Min storebror, min trygghet och mitt enda syskon, denna genomgoda människa med fru och en liten son. Han propsade på att vi skulle gifta oss och jag och min man stod i mitten av tyckande. Vissa var för bröllop och andra emot  och ingen höll inne med sina åsikter. Detta var SÅ jobbigt inte minst för mina föräldrar också. Skulle vi svika brorsan och vänta med bröllopet, helt otänkbart han låg ju döende. Då skulle jag ju berövat honom den upplevelsen! Om vi väntat, vad skulle vi då säga till honom. Vi väntar tills du är borta…..? Alla visste att det inte fanns något bot och att han hade kort tid kvar.

Just då, i allt detta, var jag tvungen att avliva min katt som jag haft i 20 år samt min häst som var gammal och stel och som jag delat många fina år med.

Tror inte jag kommit över allt detta än, all sorg kunde inte sörjas samtidigt och jag har fortfarande svårt att besöka min brors grav. Sorgen över djuren kom i omgångar och känns lättare att leva med nu, deras minne är ljust. Minnet över mamma är lättare nu, börjar ljusna medan tankarna kring min bror ofta leder till tårar än. Har svårt att gå på bröllop och minnena kring mitt eget bröllop är blandade med sorg. Min bror kunde inte vara med, han var för sjuk. Blev gravid andra halvan av det året och en del av det fick han dela innan han gick bort. Sorgen påverkar helt klart!