Oj vilken skojig tråd.

Jaha jag är uppvuxen i villa område i häljarp strax utanför Landskrona, började rida på Landskrona ridklubb som 6 åring. När jag var 10 år fick jag min första foderponny en C-ponny valack som jag sköte om varje dag, när jag var 11 år fick jag min första egna ponny en C-ponny sto arab/russ henne tävlade jag i hoppning upp tom SM en super duper första ponny (Dana hete hon)

Ponny nr två var en D-ponny valack (Portus new forest) han red jag hoppning tom SM och dressyr LA på, han och jag kom aldrig riktigt överens så han såldes senare.

Ponny nr 3 var den bästa ponny jag har haft en C-ponny (uddens Gilberth) en korsning mellan halvblod, welsh, fullblod. Han red jag fälttävlan på tom EM, hoppning MSV och dressyr SM.

Under hela ponnytiden har vi haft shettisar som sällskap ingen med stam. Nisse hette den som stod oss närmast. Han var en brun liten ulltott.

Stora hästar har det varit både fullblod och halvblod. Tävlade fälttävlan tom 3 stjärning var utagen till lantliga EM men fick stå över då hästen fick avlivas pga vet slarv.

När Kalaha (som hon hette) avlivades så sålde jag alla mina hästar och lämnade tillbaks dom jag hade som tillridning och inrdning, började nere på jägersro hos Hans Adielsson som jokey lärling, red några lopp men var med om en otäck olycka i startboxen som gjorde att jag blev liggandes på sjukhuset två månader, klarade inte av att gå in i startboxarna igen utan fick chans av Hans att gå över till travhästarna som hästskötare istället.

Under 90-talet hade jag mer eller mindre uppehåll med hästar då jag fick 3 barn.

Slutet av 2000 tog jag upp ridningen på allvar igen och skaffade mig en unghäst som jag var på väg att börja tävla med då främst fälttävlan, gick en påbyggnads utbildning under 01 och 02 och var med om en trafikolycka som resulterade i whiplash skada, fick göra mig av med hästen. Under denna tiden fanns det en liten shettis dam utan stam i vår ägo som blev ensam, fick tag i en annan shettisdam med stam som vi betäckte och sen kände jag att iom att jag inte klarade av att rida och hålla på med dom stora hästarna så var ju shettisen ett himla bra alternativ.

Carmen såg jag på annons och föll pladask för henne

Celma var inte till salu men då jag är förtjust i skäckar så blev det i allafall så att jag fick köpa henne

Pirat såg jag också på annons och föll pladask för

Viking såg jag också på annons och han var min inom 5 min

Påven fick jag i julklapp av min familj

Har aldrig hållt på med avel förren nu och är helt hopplös på stammar och linjer.

Mina stora hästar har jag aldrig kollat stammen på utan har jag fattat tycke för just den individen och den sen har den kapacitet som behövs för det jag vill ha den till så spelar inte stammen någon roll. Ska man hårddra det så hade det inte spelat någon som helst roll för mig om jag satt och tävlade på en shettis/ardenner korsning bara den klarade av mina krav.

Oj vilka inlägg

Själv är jag uppväxt i urskogen. Mellan småland och skåne. Började rida en shetlandsponny när jag var runt 7 år. Fick min egen ponny när jag var 13. Red och hade hand om sammanlagt 7 hästar/ponnyer. Ganska mkt för en tjej på 14-15 år men det var superkul. Bodde i stallet. Tävlade allsvenskan hoppning. Började på Bollerup när det var tid för gymnasium vilket dödade mkt av hästintresset. Hade två hästar när jag gick där. En arab och ett litet halvblod. När ryggen gick sönder slutade jag rida och min arab fick avlivas 2002. Då köptes den fösta shetlandsponnyn in. På den vägen är det liksom. Har ridit ett par gånger sedan jag hade "stor" häst men det är inget jag direkt saknar.

Orkar inte skriva om alla hästarna, bara lite allmänt. Fråga på ….. lättare svara på frågor

Jaa, det här är en rolig tråd. Kul att tänka tillbaka på vad som gjort att man är den man är….

Jag föddes hästtokig, har aldrig lekt med dockor utan bara hästar…. men tyvärr var jag svårt allergisk som barn och fick hålla mig till sådana i plast. Suck. Men eftersom jag är född och uppvuxen på landet (Ingarö utanför Stockholm) så fanns det en granne med ardenner där jag stal mig till en barbacka-tur ibland. Det brukade resultera i en veckas sjukdom men det var det värt. Nåja, i början på tonåren växte min allergi bort!!!! och jag började rida på ridskola. Den lyckan varade i fyra år sedan flyttade jag in till stan och då klarade inte min kropp av kombinationen avgaser - hästar utan jag blev åter igen dålig när jag var i stallet. Det kändes hopplöst.

Stan hade i alla fall något gott med sig - jag träffade min man  där. Efter några år flyttade vi ut till Ekerö och fick två barn. Där ute vimlar det ju av hästar och det föll sig så att jag blev delryttare på en övervuxen connemara som hette Brolötens Glimmer, en underbar häst som busade med sin ägare och min man men skötte sig exemplariskt med mig. Jag tror han kände på sig vad vi som red tyckte var roligt helt enkelt. Clas (min kära gubbe) har ridit på K1 så han var ju van att flänga runt i full fart!

Till slut var det i alla fall dags för min alldeles egna häst. Valet föll på en 4-årig nordsvensk valack, Celyn e.Barry ue. Toftelyn. Han har varit allt man kan önska sig av en häst! Vi har kört och ridit honom och han har alltid ställt upp på allt vi hittat på. Även bröllopskörning i hård trafik i Stockholm. I början på 90-talet flyttade vi till Gnarp i nordligaste Hälsingland och där blev det två barn till och  för tre år sedan blev jag helt enkelt tvungen att sälja min älskade kompis då jobb och ungar slukade all min tid och han bara gick i hagen och hade tråkigt. Som väl är bor han inte så långt bort och nu i vinter har han stått installad på ridskolan här i Gnarp och jag har fått rida och köra honom hur mycket jag vill!  Han är 22 år nu och fortfarande pigg och glad. Vi var ute en timme och körde i kväll.

Barn har ju den underbara egenskapen att de blir större! Och nu har det blivit dax för nästa häst. En underbart söt liten shettisfröken! Vi har bara haft henne i knappt två veckor ännu men hon verkar vara hur snäll och go' som helst. Hon heter Frida, är 10 år och har tyvärr ingen känd stam. Men huvudsaken just nu är i alla fall att hon är snäll och lugn! Döttrarna borstar och mockar och slåss om vem som ska rida och jag går omkring och myser. Och bara jag får till en fungerande sele så kan jag börja köra henne vilket jag tycker nästan är det roligaste man kan göra med sin häst! 

Ja, det blev ju en halv uppsats det här. Vi får väl se om det är början till en lång shettis-kärlek eller om jag trillar tillbaka till nordsvenskarna. På något vis är de ju lika varandra shetland och nordsvensk - robusta, starka, arbetsvilliga och inte så "flippriga mellan öronen".

Har mer eller mindre vuxit upp i olika stallar. Min mamma jobbar med hästar och har "alltid" haft häst även privat. Så från det att jag föddes fram till fyra års ålder fick jag sitta/åka runt på mammas hannoveranare. Hur hon vågade sätta upp mig på Utopi som han hette har jag ingen aning om, nervig och tittig men snäll.

När jag var fyra år flyttade vi ut till en liten gård och Utopi behövde sällskap - en shetlandsponny. Det var Emil, en valack född 1978 e. Carmito - Zimrot v St Olyhof. Emil blev min läromästare och bäste vän. Vi tävlade så småningom i både hoppning och dressyr. Vi delade också många härliga körturer i skogen.

Efter det fick vi ytterligare en shettis e. Zorro v d Weerd som vi körde i par med Emil. När han var tvungen att avlivas -01 letade vi efter en ersättare. Samma sommar var vi i Skåne och hälsade på släkt och vänner och via Internet hittade vi Stutteri Stjernens hemsida. Vi befann oss mindre än en timmes bilresa från stuteriet och Janny tog gärna emot oss med kort varsel.

Jag blev fullkomligt förälskad i ett hingstföl (vi skulle ha ett sto…) och några dagar senare ringde vi och köpte honom. Han hette Stjernens Epus och kunde som treåring godkännas på avelsvärderingen!

Vårt första avelssto heter Almnäs Gazette och finns kvar här på gården, Gazette har kommit att betyda så mkt för oss, dels för att det är en så underbar ponny men också de utställningsframgångar och fina föl hon gett oss.

Just nu har vi en avelshingst, tre avelsston, två unghingstar, ett ungsto och ett stoföl. Stofölet är vår första avkomma efter egen hingst och det känns lite speciellt. Vi vill bara bedriva en liten avel, lagom är bäst och vi vill ha tid för alla våra ponnyer.

Jag rider och tränar en del dressyr fortfarande men måste erkänna att shettisarna har tagit över mer och mer. En av mina favoritsysslor är att träna och matcha ponnyerna för utställning och avelsvärdering.

Ska ev. tävla lite i körning, har blivit tillfrågad att delta i lagserien men anser att jag är för okunnig - har en så duktig ponny att det vore orättvist att jag skulle köra honom på tävling. Framtiden får utvisa vad det blir av det…

Lägger till lite:
Glömde ju en del…

Hade en connemaravalack i många år som hette Sunson e. Öxenholms Moskito som jag tävlade upp till MSV dressyr, i hoppning tror jag aldrig vi ens kom runt en clear round
Därav mitt intresse för dressyr.

jag har vuxit upp med hästar, min pappa har haft travare sen jag var liten. men jag har aldrig haft en egen häst, förrän nu. 

red på ridskola till jag var 10-11, sedan började jag rida privat hästar. min första sköthäst hette brago och var en 20 årig shettisvalack.

tävlat? nej inte mer än klubbtävlingar, tävling är inget för mig. ett skutt ute i skogen räcker för mig. jag blir nervös bara jag ser ett hinder.

slutade rida när jag var 15, men upptog det igen förra sommaren då jag hade två hästar på foder.

nu har jag fixat ordning mitt stall och köpt mig en 17 årig d-ponny som heter calippo och en liten skit som heter brago.

Vilken underbar tråd.

Själv började jag med hästar vid ca 4-års ålder, alla bilder i Min Häst klipptes ur och sattes upp på väggarna. Fick åka rockard med en hästgubbe som hade travare i närheten, när jag blev lite större fick jag mocka - åh vilken lycka! Vid 12-års ålder började jag rida in!? ett 3-årigt russ, där fortsatte jag tills jag var 16-17 år. Sen var det andra intressen som tog över, men vid 20 köpte jag en 1-årig arabhingst "Zakir" var en underbar häst! Snäll men väldigt miss skött och underviktig vid köpet, tyckte synd om honom så jag köpte loss honom billigt. Hade honom ca 1 år, fick sedan reumatism så svårt att jag blev inlagd på sjukhus i perioder och det var ohållbart med en 2-årig hingst. Han såldes och jag var utan häst ca 1 år. Var och red islandshäst och förälskade mig i "Prati"  en liten skimmelvalack. Köpte honom och efter nåt år köpte jag ett C-ponny sto av en hästhandlare. Tyckte synd om henne…. Sålde efter ett tag min islänning då jag inte orkade med 2 hästar, varav islänningen hade sommarexem. C-ponnyn, Colombime började jag träna hoppning, hon blev så duktig att tjejerna lånade henne för tävling, själv är jag för gammal. "Bimman" tävlade upp till MedelSv B, som är högsta klassen för C-ponnys. Sålde henne då jag inte orkade ha henne i kondition för detta. Red sedan på ridskola några år för att stilla hästabstinensen…  Har nu köpt en musblack islänning och på söndag ska jag köpa min första shettis. Har ju äntligen flyttat till mitt drömhus med alldeles EGET stall!!! En dröm att få ha hästarna hemma!

Ja vi är ju 4 st syskon 3 systra och en bror och vi började alla rida i unga år jag var 4 år när jag började så smått och det började inte bra , jag ramlade av 5 gånger innan vi ens hade kommit igång , pga den shettisen jag skulle rida var väldigt kittlig på korset och min mamma som skulle lyfta upp mig hade en väska runt armen och varje gång hon lyfte upp mig så landade väska på korset och jag flög av *S* Tur man inte var en fegis *ler*. Denna shettis red jag nästan varje gång och jag ramlade av i genomsnitt 5 gånger per lektion *S* och ni skulle se mig den dagen jag klarade av att rida han en hel lektion utan att ramla av .

Vi köpte våran första ponny när jag var 8 år och det var en new forset som hette Lillsätras Madgic han var då  6 månader året efter köpte vi vår andra new forest Lillsätras Bellami, Madgic tävlade jag högt upp i hoppnig och Bella tävlade min syster. Madgic behöll jag hela livet förutom de åren jag hade han utlånad på foder så andra fick chans att tävla denna underbara ponny, Bella sålde vi till en tjej som fortfarande är min kompis, fast Bella kom hem igen (vi köpte tillbaka henne) när hon var gammal och vi fick ett föl efter henne som nu våran systerdotter tävlar framgångsrikt och hon i sin tur har en avkomma. våran första shetland köpte vi från Dalsgårds stuteri och  hon köptes som ridponny till min dotter var min mamma som köpte henne , men då hon var dräktis så fick vi ett föl efter henne och året efter så köpte vi vårat bästa avelssto Dalsgårds Marielle och hon hade då ett föl vid sidan om och var ombetäckt igen. Vi har haft stor hjälp av dalsgårds då de är väldigt kunniga inom sitt område och man kan alltid ringa och fråga och utbyta meningar och förslag då det gäller avlen och annat.

Så nu på gården finns här en del olika hästar men vi har halvblod,welsh,russ,shetland och new forest så nog ska det finnas en till barnen i alla åldrar *ler*

Tyvärr kan jag ju inte rida själ längre men hoppas ju att kunna börja så smått igen i framtiden, men jag kan ju köra shettisarna och det är kul..

ja, jag började rida på ridskola när jag var 5-6 år, helt min mammas fel kan jag säga. Jag var helt livrädd för hästar då, ville hellre sitta hemma och kolla på barnprogram. Red en gång i veckan fram tills jag var ca 11 år, då kom det en svartbrun halvblodsvalack vid namn Shaggy till ridskolan och jag blev störtförälskad. Jag blev skötare åt Shaggy tre dagar i veckan och älskade det!(trots att jag inte nådde upp att borsta ryggen på Shaggy).

Min moster hade på den tiden en arab som hon fått som problemhäst och ridit till. Den hästen var nu så snäll att jag kunde låna den och åka på ridläger under sommaren 2000. Eftersom som min moster, som är huvudansvarig till att jag har hästar kan jag tillägga, lovat mig en häst när jag lärt mig rida började vi nu leta häst. Mina föräldrar var väldigt skeptiska i början men jag var eld och lågor och min moster hjälpte till att övertyga dem. Under hösten 2000 när jag var 12 år fick jag så min första häst. Han hette Ikaros och var en 15 triangelmärkt före detta fälttävlanshäst. Ikaros var en perfekt första häst, han var helt underbar när jag red på rätt sätt men gjorde jag fel slog han bakut så det small i ridhusväggen  Jag hade Ikaros på ridskolan på den tiden men han trivdes inte där. Morfar som är snickare, fick nu rycka in och snabbt som tusan bygga ett stall till den lilla pållen. Ikaros kunde ju inte stå ensam, återigen kom min moster till vår räddning och vi fick låna hennes fyraåriga shettishingst vid namn Sigge. Sigge var nog den kaxigaste lilla häst jag nånsin stött på. Han var inte rädd för något och helt övertygad om att han var kung över världen. När man skulle rida låg man mer på marken en satt på hästen… Sigges hingstfasoner blev för mycket för oss så vi lämnade tillbaka honom ett år senare och lånade in en 13-årig nordisvalack som kallades Ture istället. Ture hade vi i ungefär ett år, men han åt massor av mat och skitade ner något enormt, plus att han tappade skor och behövde skos om var tredje vecka så vi hade inte råd att ha kvar honom. Återigen letade vi ny kompis till Ikaros och i Januari 2003 stod en svart hårbollsshettis som hette Savannah på våran gårdsplan. Savannah var helt underbar. Hon var härlig att köra, 110 % trafiksäker, en bestämd dam utan att vara elak och supermysig!

Ikaros hade tyvärr blivit för liten för mig nu och han började få ont i ryggen. Jag beslutade mig för att det bästa för honom var att sälja honom till en ny liten tjej som han kunde utbilda. 2004 sålde jag Ikaros och köpte en ny häst, ett korsningsto på 153 cm som hette Felicia. Samma sommar fick min kompis hem ett 2-årigt korsningsto på 80 cm, stoet som hette Polly hade blivit ganska vanvårdad och var väldigt outvecklad (hade jag inte vetat hur gammal hon var hade jag sagt att hon var max 8 månader). Savannah adopterade Polly, visde henne var vattnet fanns och hur hagarna såg ut. Savannah tog så bra hand om Polly att vi beslutade oss för att ta föl på henne. Vi hade funderat på det tidigare, hon var visad på utställning med hyfsade poäng, runt 38 är medelpoängen( hon har fått 40) men att hon tog så bra hand om Polly övertygade oss om att hon skulle lbi en bra mamma. 2005 åkte vi upp till Borlänge och Almnäs Flis och betäckte Savannah. Hon är nu dräktig och ska föla vilken dag som helst!    Det var ett kortfattad beskrivning av mitt hästliv, kul har det varit, för det mesta i allla fall…

Det blev en hel uppsats det här, hoppsan

Tack för att ni delar med er av en snutt av era livsöden! Det är jättekul att läsa.

#6 - känner igen det där med att mockningen var väldigt speciell förut. Jag kunde cykla en bra bit bara för att mocka till en nordis när jag var kring 11-12. Och på ett annat ställe hade de inget spån, så jag tog en skottkärra från ridskolan, fyllde den med spån och GICK med skottkärran på VINTERN ca 4 km till stallet utan spån (där jag hade mockat) och sedan tillbaka med skottkärran igen.

Cattis - jag vill gärna höra din story! och förstås alla ni andra som inte skrivit ännu.

Men åh… jag försökte slippa…

Började rida som 7-åring. Red halvtimmeslektioner på Mälarhöjdens Ridskola tills jag var drygt 8. Började sedan rida två ggr i veckan. En gång i veckan på vanlig lektion, plus halvtimme på helgen. Jätteroligt! Dock hade de inte en enda shettis där, utan det var russen som först "fångade mig". Ett ungt sto kom dit i samma tidsperiod som jag uppnått åldern för att vara skötare (9). Hon hette Pebbles, Morgan o Margareta Johnssons uppfödning. Om inte deras första russavkomma, så en av dem. Nåja. Hon blev iaf mitt liv i många år framöver, jag var i stallet minst 4 dagar i veckan. Hann inte med mer eftersom jag födde up pen sabla massa smådjur samtidigt. Hade hamstrar, marsvin, råttor och möss. Helt galet. Hade en lokal i huset vi bodde i där de fick vara, vi hade inte plats för alla dessa burar i lägenheten. Pebbles såldes iaf sedan till en familj i Uppsala.

Jag red på MRS tills jag var 16. Sen då jag var 18 började jag rida på Farsta Ridskola. Red där tills jag var 22.

Min släkt har alltid haft hästar, så jag växte upp med dem omkring mig. Den första shettisen som kom in i mitt liv var Jesse, en ostammad rödskäck. Han var det elakaste som gick på fyra hovar. Han fullkomligt hatade människor. Alla utom hans matte (min moster). Jag lyckades aldrig nå fram till honom. Hans bakhovar nådde dock fram till mig, ganska ofta. Borde ha blivit avskräckt, men det blev jag alltså inte. Två år senare, 1985, träffade jag min bästa vän - Bellis. Jag var, så som stadsbarn ofta var, på sommarhem i Falun och fick efter en kort stund veta att de inte bara hade tre stora ponnyer (NF) utan också en shettis. "Hon är inte klok" sa dom. "Hon går uppe i skogen i en hage, men gå inte in till henne ensam."
Nädå sa jag, skall bara titta utanför staketet. Rusade upp till hagen och gick in. Såklart, vem tänkte stanna utanför.
Jag blev blixtförälskad i henne, då hon kom travande upp för en backe i skogshagen mot mig. Och utjagad med en ramaskri.
Den sommaren lade jag ner alla vakna timmar på Bellis, som då var två år. Jag upptäckte också snabbt varför hon hatade barn. Gårdens familj bestod av två vuxna och fem barn. Plus ett gäng sommarbarn, många ganska trasiga ungdomar som behövde komma bort från trista förhållanden. Dessa trista erfarenheter tog de ut på Bellis.
De stod inne på nätterna under sommaren då hennes hagkompis behövde stå på stall (minns inte varför). På kvällarna brukade två av gårdens barn och en av sommarbarnen gå in i stallet och slå på Bellis över boxväggen. De använde allt från sopborstar till piskor. Hon stegrade sig, kastade sig, försökte fly in i hörnen eller attackera. Alltså, hon hatade barn. Jag skvallrade på dem och därefter tog detta slut. Tack och lov. Skadan var tyvärr redan skedd och har aldrig gått att reparera helt. Hon gillar fortfarande inte barn, och kan bli fullkomligt vansinnig om hon ser ett spö. Jag lämnade henne där då sommaren var slut, men kom tillbaka på alla lov jag kunde och även sommaren därpå, då hon var 3 år. Då red och körde jag in henne. Jag köpte henne den hösten. Hon hade under sommaren varit på betäckning, till min stora sorg då jag missade flera veckor med henne. Hon var på betäckning med hingsten Galax. Det resulterade i ett svartskäckigt stoföl, vid namn Belinda. Nu blev det så att stallet vi hyrde plats på åt henne bran nner, så hon såldes - då vi inte hade råd att hyra på ngt annat ställe. Det var 1986. 1990 försökte jag köpa henne igen, men jag minns inte varför, men det blev aldrig så. Jag har då och då genom åren kollat upp var hon varit och tappade "kontakten" med henne ett par år då hon flyttade runt. Ngn bra barnponny är hon inte för dem som vill låta sina barn "leka" med henneensam. Däremot en kanonponny att köra och rida om man bara vet vad hon är kapabel till. Lång story om Bellis, men iaf, så var det så det började med shettisarna.

Under tiden 1992-1996 hade jag tillsammans med min syster ett fullblod, ett ungsto som vi sålde då hon ridits in. Sen hade jag ett halvblod, som var ganska spattig i psyket men som var väldigt rolig att rida. Åkte av en gång då vi hoppade i skogen och har sedan dess varit skiträdd för att rida. Slutade då att rida på ridskolan också. I stallet där vi hade halvblodet fanns en tjej som hade bruksnordisar, och hon lärde mig tjusningen med att köra istället. Halvblodet såldes.

1997 tog jag upp shettisintresset igen, efter att ha fått två barn och levt livet. Köpte då Östertorps Gamza och därefter har det rullat på. 1998 köpte jag också tillbaka Bellis igen, jag spårade henne till Stuteri Linnestofta i Skåne. Och fick köpa henne! Det var helt fantastiskt, jag blev rackarns nostalgisk och grät som ett barn då hon lämnats av och vi blev ensamma. Kunde ju inte gråta medan Karin (Linnestofta) stod och tittade på… Hon är min bästa kompis och kommer aldrig behöva flytta igen. Idag är hon 23 år gammal och aningen gråhårig, men fortfarande den underbaraste ponnyn i mina ögon. Kommer alltid då jag ropar och följer mig överallt.

Hon har fått tre stoföl i rad, de första tre fölen hon fick. Sen har hon fått 8 hingstföl på raken - jag väntar så på att hon skall få en dotter, som jag kan spara. Dels för att behålla Bellis blod, dels för att Bellis skall ha en kompis. Hon är ganska utstött i flocken och har alltid varit.

Registrerade mitt stuterinamn 1999.

Ja, på den vägen är det. Shit vad rörigt det blev…

#10: Du, var det inte nåt med en cirkus också? :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

#11 fy sjutton vad mysigt att kunna hitta sin allra första kärlek en massa år senare. det är det inte många som kan… :D

#11 Ehm, jo…  Jag "rymde" hemifrån sommaren innan jag fyllde 12 år, med en cirkus som var här, den råkade jag cykla förbi på vägen hem från ridskolan och de hade så underbart fina hästar tyckte jag. Ett cirkusnummer hette "Stor och Liten" och det var en arab och en shettis som gjorde ett nummer. Jag tyckte de var oerhört fina och lyckades övertyga dem om att det var alldeles okej för min mamma att jag var där varje dag då jag enligt egen utsago hade frågat om lov. Sen flyttade de på sig, ett par mil söderut, och jag tog bussen dit och var där de två dagar de stannade (dagtid - mamma trodde jag var i stallet). Sen skulle de åka vidare, en sen kväll och till Nyköping och jag hjälpte dem att packa ihop. Hade med mig en väska… tänkte resa med dem vidare neråt i landet. Då kom polisen tillsammans med min mamma. Mamma ansåg att alla på cirkusar vara barnamördare och pedofiler så hon hade ringt polisen när hon fått reda på var jag var. Men, tjejen som basade för hästarna pratade med dem. Det slutade med att jag reste med dem i ett par veckor senare under sommarlovet iaf (efter jag varit på sommarhemmet och träffade Bellis!). En upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Jag var mer vild än tam på den tiden, men jag fattar inte hur jag lyckades lura dem att tro att det var okej.
STACKARS min mamma!

Så om du nu inte påminner mig mer om saker jag helst vill förneka att jag gjort, tack.

Jag började rida på Årekärrs Ridskola söder om Göteborg 1982 tror jag.

1984 köpte vi min första ponny som då stod på ridskolan men var privatägd. Det var ett 7-årigt New Foreststo e: Smedhults Starlight Son ue: Bull Hill Creamola Foam. Vi tävlade i lätta klasser i första hand i hopppning men även någon gång i dressyr. 1987 tog vi hem henne till vår egna gård. Pappa är uppvuxen på landet med Nordsvenskar och tyckte "vilka smala ben" om de flesta hästar… 1988 betäcktes hon av Nasser och 1989 föddes mitt första föl.

Hennes avkomma hade jag till 1993 då jag fick barn och kände att tiden inte räckte till… Då hade jag även en travarvallack som ridhäst. Mitt NF-sto och hennes avkomma både reds och kördes. Lika så travaren, men han var väldigt PIGG att köra… inte konstigt för han var ju lärd till att springa när han kördes…

1993-1994 sålde jag alltså mina hästar. Men vad sjutton… Vad ska man göra om man inte har något fritidsintresse utan bara är mamma? Då köpte jag min första shetlandsponny hösten 1994. Henne har jag fortarande kvar… sedan har det rullat på med shettisar.

2003 flyttade jag till Hällingsjö. Hösten 2004 köpte vi avelshingsten Allgunnens Xtan RS 417. Och nu satsar vi mer och mer på bruna och skäckar…

putt…

Japp. *putt*

Många nya medlemmar kanske kan berätta lite…

Eller Anna själv kanske…

Jag är född mitt inne i smålands djupaste skogar och dom första hästarna som kom till familjen när jag var 2½år var en shettis  svartskäckig valack vid namn August & en welsh mountain hingst som hette Avram.

Den var väl egentligen syrrans hästar,men dryg som man är när man är lie så följde jag syrran överallt & fick mig en och annan ridtur på August. När vi flyttade till skåne -86 så sålde vi hästarna iom att vi flyttade till villa mitt inne i en by och det hade blivit för mycket att ta med dom. Min syster började rida ute i Björnstorp (utanför Lund) och givetvis hängde jag på som en annan svans, det är väl egentligen därifrån jag han mina första riktiga hästminnen.  Syrran uppskattade väl inte alltid att jag följde med ut till Björnstorp så hon såg til att jag fick börja rida på ett annat ställe, där började jag med en svartskäckigst shettis sto vid namn Rosett som var de snällaste i hästväg jag mött, men man växer ju och när Rosett var förliten för mig så fick jag låna en shettis/russ korsning som hette Ricky och de var väl egentligen han jag läde mig rida på. Därefter följde det några år med Ricky innan Lill-babs kom in i mitt liv, ett welsh mountain sto som pensionerats från många framgångsrika år på tävlingsbanan & som fick bli min läromästare i hoppning. Tyvärr växte jag ur Babsan och i samma veva flyttade familjen in till Lund, där började jag rida på ridskola och fick andelhäst, ett hemst skimmel sto (som jag givetvis älskade) som var med vild än tam, men det var den enda hästen som var ledig & rida…det skulle jag. Det blev många skenturer och andra hemskheter med Yasmin,  sommaren -94 fick hon avlivas efter en långtids hälta. Jag var helt förkrossad och ville inte tillbaks till de stallet, så då började jag i stället rida på Torns Ponnyklubb, där red jag i lite drygt 5år, samtidigt fick jag förtroendet att rida till en del ponnyer som jag tävlade lite clearound-klasser & jag började träna privat & insåg då att lektionerna på ridskolan inte gav mig något, jag fick alltid dom lite jobbigare hästarna att tampas med, vilket jag tycker är kul,men ibland vill man ju kunna så glassa-runt" lite på dom välutbildade pållarna så att jag kunde få slipa på min ridning.

När vi skulle ut på prao i 8an så var det givetvis till Flyinge jag skulle och jag hade turen att ha Peter Erikssons sambo som lärarkandidat så hon ordnade så jag fick praoa i hans stall, och jag var stolt som ett tupp. Dom andra proaeleverna på Flyinge fick mestadel mocka, tvätta väggar & rykta hästar medans jag fick rida och hjälpa till med "allt roligt"….det var verkligen kanon vara där.

När jag var 15år så började jag rida stor häst på allvar, jag var ½fodervärd till ett hbl som jag tränade med under några år, tyvärr har jag väl andig haft några vidare tävlingsnerver utan tävlandet fick ägaren till hästen sköta.

Sommaren -99 så fick jag sommarjobb hos en tävlingsryttare här i skåne & även där trivdes jag som fisken i vattnet, det var riktigt glassigt, jag red mestadels får jag säga, packa till tävlingar osv. ingen mockning eller något sådant. Tyvärr så satte skolan igång och under denna tiden flyttade tävlingryttaren utomlands så sommaren därpå blev de ett nytt stall att sommarjobba i, även här blev de glassigt, men detta var ett större stall med tillridning/avel/tävling osv. Där var jag kvar och red hästar lite då & då även sen de att skolan började, men -02 flyttade dom & jag blev helt "hästlös" i ca ½år innan jag blev medryttare till Twist, en fux valack med mycket temprament, vi tränade en hel del dressyr och tog väl ett och annat skutt öven några hinder. Twist stog uppstallad i ett litet stall med 3boxar. En av hästarna i stallet flyttade och i den vevan kom det på tal att skaffa en shetlandsponny att ha som sällskap iom att både jag och tjejen med den andra hästen tränade en del & en häst oftast blev kvar ensamhemma så kom vi överens om att gå ihop och köpa en shettis.

Jag var väl den som gick ut mest för detta, satt och kollade mängder med annonser. Jag hittade först en ponny som jag tyckte verkade super, en hingst på 2år & vi bestämde att jag skulle komma ut och titta, hästen skulle bara hämtas hem från betet så skulle hon ringa mig om vägbeskrivning….hon ringde aldrig tillbaks och jag jagade henne i ett par veckor innan jag letade vidare. Då fick jag kontakt med Liselott på Roshems och hon hade 2hästar till salu, vi åkte ner och tittade, jag förr pladask för Red Baron och beslutade mig för att köpa honom själv. Så i mars-03 stog Baron på gårdsplanen. Jag hade ingen koll på stammar och utställningar eller annat, men intresset väcktes och Liselott tipsade mig om en del sidor och att jag skulle bli medlen i SSS.

Sommaren-03 så var det jubileumsutställning i Bjärsölagård och Liselott undrade om jag ville ställa ut Baron….visst tyckte jag varför inte,men i så fall ville jag ha hjälp att visa honom för jag hade ingen koll alls. Ja fick tips om hur jag skulle träna honom i där här med att ställa upp framför domaren, att han skulle ha träns osv…och vi tränade…mycket.

Sagt och gjort i Augusti så lastade vi Barre och begav oss till Bjärsjölagård.. han var lite små stökig när vi lastade ur honom, jag var grymt nervös,men som tur var fanns ju Liselott där och hjälpte mig, hon hade ordnat med handler och det var en av Almnäs tjejerna som visade honom åt mig, det slutade med klassvinst & vi fick inte reda på poängen…..jag var helt salig och så stolt över min ponny. Sen blev de några timmars väntan i värme/storm/regn/sol (jätte kontigt väder) På eftermiddagen fick jag veta att champions skulle utses, jag fattade verkligen INGET av vad som skulle hända….. sen när han utsågs till Unghingst Champion och skulle in i BIS ringen…DÅ började jag fatta.  Jag var SÅ grymt lycklig när vi åkte hem med dom fina rosetterna och hederspriset, tavlor och allt va de nu var, min lilla ponny. 

Det var väl i den vevan jag fick blodad tand, året därpå anmälde jag Baron till avelsvärdering i Värnamo. Jag började jobba på ett stuteri med hbl här i skåne och Baron fick följa med mig dit, genast blev han stallets maskott och alla var involverade i förberedelserna inför avelsvärderingen. Så åkte jag + två vänner upp till Värnamo….vi hade NOLL tidsperspektiv & jag hade ganska mycket noja över att åka upp då vi 2veckor innan blivit påkörda med hästsläpet, lyckligtvis klarade vi oss alla och de var bilden som brakade in i vårt släp som fick all skada, men det kundeh a slutat riktigt illa och jag är glad för att vi hade en så robust och stabil transport…., i allafall så ville jag vara ute i god tid till avelsvärderingen… vi åkte på kvällen innan, kom till Värnamo vid 23-tiden. Lastade av Baron och instalerade honom i box medans vi sov i bilen. Liselott kom upp på morgonen dagen DET och hade även då ordnat med handler. Tyvärr räkte inte poängen hela vägen, utan Baron fick 39p, men lika glad var jag för de.

Under hösten beslutade jag mig för att låna ut Baron till en familj som syslar med ponnytrav och 2005 gjorde han debut på travbanan, han gick helt OK och var grymt snygg (i allafalli mina ögon) så jag beslutade mig för att anmäla honom till avelsvärderingen i augusti. Veckorna innan så var vi på utställning i Bjärsjölagård och jag hade bestämt mig för att visa honom själv……gissa om jag var nervös…..usch….nu i efterhand så undar jag hur jag lyckades hålla mig på benen, men de gjorde jag och vi åkte hem med en andra plats och 39poäng. I slutet av augusti (tror jag) så hämtade Lislott upp mig och Baron i Lund och så bar det av mot Värnamo, tyvärr räkte det inte hela vägen denna gången heller & jag tyckte inte Baron kunde bli mycket finare än han var då…så jag beslutade mig för att kastrera honom.

Det stallet jag hade honom i sen de att han kom hem i från fodervärden drabbades av ringorm gång på gång under hösten, vintern & våren, Baron drabbades aldrig,men veterinären ville inte kastrera förän alla var friska. Så i april-06 åkte juvelerna.

Nu är han en glad valack som är utlånad till Liselott på Roshems stuteri och dottern i familjen tävlar honom i ponnytrav. Så länge det fungerar och dom vill ha honom så kommer han få stanna där. Visst saknar jag honom enormt, men dom trivs med honom, han trivs med dom så det känns bäst.

Ja..det var väl mitt hästliv…ursäka att de blev så lång

#18 Be inte om ursäkt, det är intressant att "höra" andras historia!

Kopierar informationen som jag skrivit på min hemsida för enkelhetens skull:

Jag föddes den 20 oktober 1967 på Västerås BB efter och undan "skogstokiga" föräldrar. Hela min familj har alltid varit intresserade av djur och natur men har inte haft någon egen gård. Orientering med karta och kompass både på tävling och träning, svamp och bärplockning och många besök i olika djurhagar var vardag för mig redan som ung.

Jag har alltid gillar framförallt hästar och tillbringade så mycket tid jag kunde i allehanda stall. Hemma hade jag inga hästar men däremot har ett antal hamstrar passerat revy. Närheten till Strömsholm gjorde att jag var där ofta, ibland enbart för att beundra ridskolehästarna men också för att bevista alla tävlingar och utställningar som "alltid" funnits där. Gissar att det var på det sättet som mitt intresse för avel, härstamningar och uppfödning väcktes. Utställningarna för shetlandsponnyer på Strömsholm (numera tyvärr Köping) har ju en lång tradition där.

Mina kompisar som red lektion gjorde det antingen på Rocklunda eller på Hamre i Västerås. Själv föredrog jag Hamre men det där med att rida lektion var väl egentligen inte det viktigaste för mig och inte heller högprioritet. Umgänget med hästarna och allt pyssel kring dem var roligast. Många av mina kompisar hjälpte till på olika privatstall och dit följde jag gladeligen med, naturligtvis cyklande oavsett väderlek eller årstid! Precis som flera andra skrivit var man lycklig bara man fick mocka eller t ex ta in från hagen. Jag blev glad bara jag fick fotografera en häst och dessutom veta härstamningen!

På Hamre fanns det också gott om ponnyer av varierande storlekar vilket passade bra för en redan då kortvuxen liten tjej. Bäst gillade jag de underbara små welshponnyerna som härstammade från Vallrum Ponnystuteri i Ransta, beläget strax utanför Västerås. Det var dessa welshponnyer som gjorde att jag fick upp ögonen för rasen. Det fanns också två stycken shetlandsponnyer med okänd härstamning. Nu för tiden bor där två stycken med känd härstamning, bördiga från Hamra Ponnystuteri. Självklart fanns det även större hästar på ridskolan och det dröjde inte länge förrän halvblodet Zaba tog den största platsen i mitt hjärta.

Jag på ponnyridning, Brunnby, Västerås 1974. Ingen hjälm?

1985 började jag jobba på Hamre. Halvtid till att börja med men det utökades snabbt till heltid då ett nytt stall blev klart. Där fanns plats för 34 hästar totalt varav 15 lektionshästar samt några av mina arbetsgivares (Gunnar och Susanne Larsson) egna hästar. I de resterande boxarna bodde det inackorderade privathästar. Det var mockning, putsning, borstning och fodringar dagarna i ända och på helgerna följde jag med familjen Larsson ut på tävlingar. Då tog jag i första hand om Next Flight, en underbart snäll Irlandsimport f.1980 som tävlade hoppning upp i medelsvår klass.

Next och jag på Hamre i maj 1989

Den 10 juni 1990 bytte jag arbetsplats och flyttade till Olle och Yvonne Lindström på Östertorps stuteri i Färentuna. Där har det sedan 1967 (samma år som jag föddes!) fötts upp halvblod, russ, korsnings-/ridponnyer men först och främst shetlandsponnyer av mycket hög kvalitet. Det var inte så att Lindströms annonserade om att de behövde någon hästskötare utan jag skrev spontant ett brev och sökte jobb. Efter att ha sett stuteriets fina framgångar på shetlandsutställningarna på Strömsholm och dessutom varit där på studiebesök var valet inte svårt.

Naturligtvis var jag tvungen att köpa mig en egen shetlandsponny och den första blev ett miniföl (Frezia f.92 e.Östertorps Baron). Frezia hade en otroligt häftig skäckfärg och efter många påtryckningar sålde jag henne som ettåring och köpte istället normalstora Östertorps Extra. Det är Extra som är grunden i mitt lilla shetlandsuppfödning. Welshponnyerna i olika sektioner tar mer och mer överhanden i mitt uppfödning och även Extra har fått prova på herrbesök hos welsh mountainhingst med fina welsh partbred föl som resultat.

MYCKET mer kan skrivas och ältas och berättas men jag hoppas ni fått en lite mer grundlig info om mig. Läs gärna mer på http://welcome.to/stuteri.exzentric

(Litet tillägg - på Hamre ridskola jobbade också bl a Kristina som numera driver Sörtå Stuteri!)

Hur jag hammnade här?

 mammas förtjänst…..

hur jag började med hästar?

http://www.sunsoft.se/anton/_anton/shetlandost.htm

såstår det mästa där…