Året var 1966, jag var 8 år och i en bok som fröken läste i skolan berättades om hur några barn fick leta upp sina julklappar genom att följa instruktionerna på ett antal lappar. Lapparna skickade dem än hit, än dit och på varje ny lapp stod vart de skulle gå nästa gång. Det tyckte jag verkade roligt så jag frågade mamma om vi inte också kunde göra så. Hon lovade att jag skulle få en av mina julklappar så. Plötsligt en lördagkväll i november frågade hon om jag ville leta efter min julklapp, klart jag ville. Med en lykta i handen fick jag ge mig ut och leta lappar. Den femte lappen hade lett mig ner till min faster och farbrors ladugård, vid den nya låg två små hästar i plast och det stod " Ställ in oss i stallets spilta". Vid det laget trodde jag att julklappen var ett leksaksstall som jag kunde ha till de små plashästarna så döm om min förvåning när jag kommer in i stallet och ser en liten, lerig och alldeles livs levande häst stå i spiltan. Jag bara gapade och undrade vems han var. Då hör jag en röst bakom mig " Han är din". Där står mer eller mindre hela släkten, glatt leende över min reaktion. Jag trodde dem inte, jag hade ju tjatat om en häst hur länge som helst och mina föräldrar sade alltid nej. Men det var sant, han var min och det är den absolut bästa julklapp jag någonsin fått. Den hållbaraste dessutom , han föddes 1966 och levde fram till april 2006.

#1 En sån underbar historia! Läser med tårar i ögonen…. Blev verkligen rörd, vilken lycka!

#1 Snacka om ett barns OCH sedemera vuxenlycka! En historia som slår det mesta känns det som!

Det har varit helt fantastiskt att ha kunnat rida samma häst i nästan 40 år. Pontus, som han hette, var en fjord/arabkorsning efter  Skåregärdes Mustapha ox och undan ett från Danmark importerat fjordsto. Stoet betäcktes med samma hingst strax efter fölningen så han var inget resultat av en tjuvbetäckning utan troligtvis ett mycket medvetet och tidigt försök att ta fram någon sorts ridponny. Han har fungerat utmärkt både till ridning och till all slags körning. Jag saknar honom för det är som min man konstaterade; Pontus är den levande varelse som jag har levt längst tillsammans med.

#0: Härlig historia! :-) Vilka fantastiska år ni haft tillsammans..inte alla som får uppleva något sådant!

#4 Jag har varit hästskötare till Mustapha vid några tävlingar omkring 1975…det var en snäll hingst. Kerstin E var min ridlärare på den tiden. Jag bor några km från Skåregärde.

Även jag fick min första häst i julklapp av mina föräldrar, det var i år 20 år sedan. Jag och mina systrar blev underbart överraskade på julaftonskvällen av tre minishetlandsponnyer som stod bakom ett skynke i en nybyggd box i stallet. Stallet användes inte då som stall utan som lager åt pappas byggfirma. Hästarna hette Almnäs Uncle, Almnäs Ulysses och Emil. Jag minns den julen, vi var nog ute hos våra hästar 12 timmar per dag, vi kunde inte förstå att julklappen var sann. En av dessa individer - Almnäs Uncle, har jag fortfarande kvar.

Så här i efterhand förstår jag inte hur mina föräldrar tänkte, de själva har inget som helst djurintresse och kunde absolut ingenting om hästar och hästägarskap.. Så köper de tre små 1-åriga hingstar till sina barn! Men men, det gick ju bra!