Är ännu nervösare nu än jag var då första fölen kom ;-)

Håller med nr 1 det är ännu nervösare nu än vad det va första gången nu inser man vad som kan gå snett och så.

Nu ska jag inte skrämma upp dej för de flesta går fin fint.

1 0ch 2# oj så de e så har ni mer en ett sto som ska föla i år o när är det beräknat?

Väntar första fölet i år och är jätteglad, orolig, nervös, skiträdd och lycklig .

När mitt första shettisföl skulle födas var jag klart  mycket mer nervös än vad jag är nuförtiden när stona fölar.

 Jag resonerar som så att man skall inte ta ut något i förskott,varken bra eller dåligt. Man skall tänka igenom hur normalförloppet är och även hur det kan bli om det inte går bra, utifrån det skall man göra upp en handlingsplan så man vet hur man skall göra om något behöver göras när det är dags för fölning.

När jag väntade mitt första/enda föl(än så länge) så var jag helnojjig, är helt klart hypokondriker åt mina tjejer! Jag tyckte allt var fel men hon tog det lugnt o frodades o sen lurade hon mig totalt o på morgonen så låg han där i halmen, underbart musblack o söt.

Jag säger som tidigare talare, #1. Nu är det värre än någonsin och det har jag ju fått känna på oxå..

Vårt första föl föddes inte hemma, så hans födelse gick vi helt miste om. Veterinären hade kännt på vårt sto kort tid innan hon skulle föla, men han trodde inte att hon var dräktig. Hon blev inte stor och rund och satte inte heller några juver. Året innan hade hon inte tagit sig och vårt andra sto hade blivit dräktigt 3 år i sträck, men resorberat. Vi trodde att även detta stoet var likadan och följden blev att vi körde henne till hingst. Efter en tid där ringde hingstägaren och gratulerade oss till vårt föl - snacka om snabb leverans :-).

Ett par månader senare föddes vårt andra föl, och första fölet hemma, men jag kan inte komma ihåg att jag var lika nervös då som vad jag är nu.

Vantar i år mitt tedje och fjärde föl varav ett är mitt första shettisföl och det är sååå spännande! Första fölet den dagen hon föddes var den lyckligaste i mitt liv :D

när vi väntade första fölisen var jag bara förväntansfull, inte nervös alls, missade fölningen då stoet rymde till skogen…

andra fölet var jag mer nervös, fick vara med o hjälpa till lite,

tredje var jag ännu mer spänd på då stoet haft fel läge tidigare… men hon fölade nästan 10dagar före utsatt tid, själv ute i lera, den fjärde väntade hade jag längtat efter enormt, där gick allt fel..

så nu när 5, 6 o 7e väntas är man mer spänd o medveten om alla risker men samtidgt har jag nog ännu mer koll på stona nu..

finns inget som är så underbart som en nyfödd liten gosig ullboll…

Man får aldrig ta något förgivet. Inför varje fölning är man lika orolig, man känner stor lättnad då årets fölningar är över. Det är ju så bråttom om något går galet, och få fatt på en veterinär snabbt är inte det lättaste. Tycker nog man blir mer orolig för varje år.

Eftersom båda förlossningarna här förra året (mina första helt egna) höll på att gå åt pipsvängen så vet jag inte alls hur jag kommer reagera nästa gång det är dags. Har man legat raklång i leran och dragit i en fölunge som suttit fast i 40 minuter och insett att både sto och föl kommer dö om inget drastiskt förändras NU, så blir man lite avstrubbad…

Jag minns i alla fall att jag tänkte så när föl nr 2 förra året också satt fast; "Jaha, here we go again! Hur ska det sluta den här gången då?" Det blev mer av ett konstaterande att fölet ser döende ut, inte någon panik eller sorg. Mest ett praktiskt tänkande, fölet måste ut annars dör stoet också. (Fast nu dog ingen av mina föl förra året!  Det bara verkade som att de skulle det.)

Det mysigaste förra vintern var att stå ute i ljuset från stjärnorna och hålla händerna på den tjocka magen och känna fölets boxningsmatch därinne. Mitt sto (för jag äger bara en av mammorna) såg så nöjd ut under sin dräktighet, som att det var nåt hon trivdes väldigt bra med. Mysfaktor 100!

min första fölning var allt annat än trevlig.

Mitt sto (fullblod) hade inte visat några tecken på att det var på G och när jag kom ut i stallet på morgonen så var fosterblåsan synlig… Hon krystade och krystade och fick tillslut ut 2 små hovar.

Hade veterinär på luren eftersom det var min första fölning någonsin och när hon krystat 20 minuter uta att ngt hänt så skickade vette ut 2 kollegor akut.

Eftersom det är ganska långt till mig från stationen så dröjde det ytterligare 30 minuter innan vet kom. Sen följde de 2-3 längsta timmarna i mitt liv.

Fölis huvud kom fram samt båda frambenen, fosterhinnan hade spruckit och den lilla prinsen hängde där bak och blinkade med ögonen DEN LEVDE!

Men där tog det tvärnit igen. Fölungen var väldigt stor och satt fast. Helt stopp åt alla håll.

Mitt sto började mitt i alltihop dunka huvudet i boxväggen i ren oro och slog upp ett sår ovanför ögat som vi sen fick sy.

Då börjades det pratas om att avliva fölis, söva stoet och stycka fölet inne i stoet för att plocka ut det bit för bit…

Vid den tidpunkten var jag nog både blind och döv för allt förutom mitt älskade sto. Vet frågade o jag ville komma och titta på fölet. Jag svarade ganska ovänligt: Jag skiter i det jä*la fölet, rädda stoet!!!!

veterinär ringde ytterligare en kollega och rådfrågade. Kom tillbaka och sa att vi skulle prova ge henne ytterligare livmoder-avslappnande. Sagt och gjort hon fick sprutan och då äntligen kom han ut.

Stoet föll framåt och landade på mig (höggravid jag också) och bara låg där och flämtade… Jag var helt övertygad om att hon skulle dö ifrån mig. Men efter en stund reste hon på sig och ruskade på sig.

Under tiden jag legat på stallgolvet med en häst i knät gjorde veterinär vad hon kunde för att få liv i fölis. Navelsträngen hade gått av när han fastnade i kanalen och han fick akut syrebrist.

Jag KAN fortsätta, sa hon,men den tiden han inte fått syre så är risken ganska stor för hjärnskador, men du bestämmer själv.

Jag tog beslutet att avsluta återupplivningsförsök och våran lilla kille fick vi aldrig lära känna

Stoet tillfrisknade fort och accepterade direkt att fölungen var död.

Han var otroligt vacker och otroligt stor, såg ut som en 2 månaders fölunge. Inte kantig och dann utan väldigt gott hull på grabben.

Efter en hel del undersökningar och terrorisering av vet så bestämdes det iallafall att vi skulle prova igen. Dock med annan hingst, som gett ganska smått.

Den fölningen gick helt utan problem. 30 minuter efter att vattnet gått så låg hon där i halmen. En underbar brun tjej.

Så där har ni min allra värsta erfarenhet samt min bästa

#13 oj va tragiskt men stoet klarade sig bra då?

Vår första fölning gikc också åt pipsvängen, varken sto eller föl dog visserligen men komplikationer tillstötte.

Stoet hade inte visat något tecken på att föla. Jag hade inte hästarna hemma på den tiden utan hyrde ett helt stall. Av en händelse hade stallägaren gått in i stallet (det brukade dom inte göra) och sett stoet ligga ner med ett föl vid sidan. Hon hade fått livmoderframfall och alltihop var utanför henne. Jag har nog aldrig kört så fort till stallet och fick tag i en veterinär som också körde fort så det tog inte lång stund innan stoet blev satt på behandling. Veterinären var nyutexaminerad och det var nog bra för mig för en äldre hade nog gett upp fort. Hon ringde kollegor som sa att det var kört men hon kämpade i flera timmar och fick till slut in livmodern och kunde sy ihop. Anton som då var 6 år och jag skulle sova i stallet för att kolla så hon inte krystade ut livmodern igen. På natten blev hon dålig och skakde av smärta så då kom veterinären igen och gav henne smärtlindring. Det var ett evigt passande och Anton och jag sov i stallet i 3 nätter innan vi vågade lämna henne. Hon tillfrisknade helt och har aldrig betäckts igen efter det då hon såldes som barnponny.

Jag var himla rädd sen för att ta föl igen men peppar peppar det har aldrig hänt något mer än att en fölis satt lite hårt och behövde lite draghjälp. Nervös är jag varje år och undrar varje år vad jag utsätter både mig och hästarna för. Men när alla föl äntligen är födda så har man glömt stressen man kännt.

Min första fölning gick åt hel**te eller fölningen fick kanon.

Hade betäckt mitt travar sto, gick 5 dagar över tiden. Fölningen gick hur bra som helst. Allt skedde enligt alla böcker. Vaxproppar osv.
Fölet var snabb på benen, stoet var lite trött men hon reste på sej. Gick ett varv i boxen sedan la hon sej ner och orkade inte resa på sej igen.

Veterinär tillkallades men innan veterinären kom började stoet krampa och dog precis när veterinär kom.
Vet ej vad som hände men vi tror hon fick en hjärnblödning för hon blödde inget från vulvan.

Flöet är nu 10 år och har själv haft föl, behöver jag skriva att jag var nervös vid hennes fölning….

Bilden är på "fölet", hon heter Filippa

*peppar, peppar* så har de 13 föl som fötts hos oss (araber och shettisar) gått bra under fölningarna.

Däremot har vi vid nåt tillfälle haft problem efter att fölet är fött. Ett sto fick inte ut moderkakan själv, så veterinären fick ringas ut för att hjälpa till. Ett sto har sparkat efter fölungen när hon ville dia, bremsade stoet några gånger och sedan var det inget problem. Antagligen hade hon så spänt juver att det gjorde vansinnigt ont när bebben var där och buffade. Sen var det ett sto som fölade på dagen bland de andra hästarna. Ett annat sto 'stal' fölet och mamman (som var förstföderska) fattade inte så mycket, hon stod och vaktade efterbörden i stället. Satte mamma+föl i egen hage och då gick det upp för henne att det var hennes föl

Kyllemos Stuteri har haft lyckosamma fölningar i ca 30 år. Så det kan gå bra också .

#14 ja stoet klarade sig, inga skador eller andra komplikationer förutom såret vid ögat som vi fick sy ihop.

#18 ja viktigt att komma ihåg är ju att de allra flesta fölningar faktiskt går bra, även om det ibland tillstöter komplikationer av olika orsaker

Jag hoppas att jag inte skrämt vettet ur ngn nu, det var inte min mening. Vi hade otur helt enkelt, fanns ingenting jag kunnat gjort annorlunda. Bäbis var helt enkelt väldigt stort i jämförelse med stoet.

#15 usch, läskigt med livmoderframfall. Har aldrig sett det och hoppas att jag slipper.

När vi väntade vårt allra första föl såg jag till att ha en kunnig vän med, det är jag otroligt tacksam för! För hur det än är så är det speciellt när det är första fölet och trots att allt gick enligt boken så var det skönt att ha någon där som bekräftade att allt var normalt och kunde lugna ner mig. Det är så mycket känslor inblandade, i alla fall för mig.

Efter det har det fötts ett antal föl här, vi har aldrig haft några fellägen eller komplikationer runt själva fölningen. Vi hade en som föddes prematur (fyra veckor för tidig) och det var lite kämpigt med honom med behandlingar och några oroliga dygn tills vi visste att han var fit for fight. Ett sto hade en väldigt tuff förlossning men med draghjälp så fick jag ut fölet.

Mitt bästa råd är att ha någon kunnig person att kontakta, även om personen inte kan vara på plats så kan man i alla fall ringa och få stöd och råd. För det är inte säkert att man tänker rationellt när man väl står där

finns det någon bra bok om fölningen tillväga gång?

#21 'Att bli med föl' är kanonbra!

#22 var kan man hitta den?

#23 Akademibokhandeln till exempel.

#24 oki då ska jag leta reda på den tack för svar!