Det här var en trevlig och rolig tråd tycker jag !! När vi åker på utställning med våra hästar så är målet för dagen att ha en trevlig dag. Träffa folk och se på fina hästar. Det är kul att få göra något med familjen och att få hitta på något med hästarna.

Själva poängen som hästarna får gör mig inte så mycket alls faktiskt. Jag har aldrig blivit besviken fast poängen varit sämre ibland. MEN vi har en ponny som ligger på gränsen och när hon ibland får guld så blir jag väldigt glad! Så visst är det ett stort + om det går bra, men det är aldrig något jag hoppas på innan.

Jag anmäler hästarna om jag känner för att åka. Jag skulle inte stryka dom pga päls, hull eller så för dagen. Sedan har jag ju full förståelse för stuterier som måste tänka lite längre. Men jag har ju inte något stuteri.

När vi åker på tävling så säger jag till barnen att vi gör det på skoj. Går det bra så är det ett + . Allt vi gör med hästarna är på kul och det känns väldigt avslappnat och skönt att tänka så tycker jag. Barnen behöver inte alls bli besvikna eller nervösa.

Våra hästar betyder allt för vår familj! Jag har dom att tacka för livet jag har i dag. Dom hjälpte mig upp i min tyngsta sorg och det har hjälpt hela vår familj på fötter igen. Vi älskar dom !

Jag har ju haft häst sen jag var 8 år gammal då köpte jag och mina syskon vår första häst och det var en New forest.

Vår första shettis köpte vi till dottern för att hon skulle ha en ponny som hon själv skulle kunna borsta och sadla , rida mmm

För mig är hästarna något som man kan slappna av med, prata lite skit och gå ut till om man är tjurig  de säger aldrig emot :D.

Jag har ju alltid tävlat själv med mina hästar inom ridsporten och för mig har det väl funnit sig rätt naturligt att hästarna ska göra något i sitt liv, inte bara gå i hagen och *skrota*

Tävla på skoj ja de gör man så länge barnen är små , sen när de blir större så självklart vill de vinna och självklart kan de blir tjuriga om de inte går så bra just den dagen men de går över fort för hästarna är ju ändå deras älsklingar.

Sen på utställning så självklart kan jag tänka ibland eller inte förstå hur domaren tänkte just då (allra helst om inte poängen hänger ihop med kritiken) men de är inget jag hänger upp i granen  för, för mig är inte utställning dödsviktigt, jag vet oftast hur hästen ser ut mm och är de en unghäst så får man ta det med en nypa salt :D

#0 Jag håller med dig helt och hållet.

#2 Jag litar (eller försöker lita) på domarna, men visst undrar man ibland…

Jag kör ju inte med några "säkra linjer" eller något sån't. Däremot kollar jag steget på de ston jag köpt. Att exteriören faller MIG i smaken har också varit viktigt.

Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker om mina hästar bara jag själv tycker om dem. Både till utseende, men kanske framför allt lynnet.

Våra ston har varit guldbelönta på utställning och travat tider i alla fall under 2.50 min (med något undantag). Tävlade i precision, hoppning, dressyr, agility osv.

Jag är supernöjd med det.

Jag älskar mina hästar.

Jag är ju ny på detta med utställningar /tävlingar och har aldrig varit nån tävlingsmänniska överhuvud taget, förrän nu då kanske för just i ögonblicket om man får sämre poäng än man räknat med då blir man lite besviken MEN det är aldrig hästen jag lägger skuld  på utan mig själv, för det är ju jag som inte förberett tillräckligt bra… Så det är ju en sak jag måste utvecklas med.Och det är ju inte på blodigt allvar, efter 5 min så är det glömt.

Sen så är det ju för att ha roligt o en trevlig dag med mina barn o ponny jag åker.Träffa folk o prata med likasinnade.Alla domare kan inte se vilken pärla till ponny jag har..

Jag har mina ponnyer till att ha roligt med,slappna av, aktivera oss, dom är mina vänner o käftar aldrig emot el pratar skit,med prat iaf ., Samt en massa andra saker, oumbärlig för mig  helt enkelt.

Jag har varit mobbad under skoltid samt vart jag förlamad i höger hand o fick svårt att prata efter en operation så hade jag inte haft min häst då hade jag nog inte levat idag, hon hjälpte mig så mkt, bara genom att finnas till..Både som vän och sjukträning.

Hästar och ponnyer är bäst!!

Jag har faktiskt aldrig tänkt tanken att det är hästens fel om det går dåligt. Ibland har det varit hästen som "ställt till det" - till exempel när en viss kille fick för sig att sparka bakut framför vagnen så att ena draglinan lossnade - men jag går inte ut från banan och tänker "vilken dum häst jag har". Det är djur! De vet inte vad vi planerar med dem, även om vissa individer är himla bra på att gissa. (Jag har ridit några hästar som kan dressyrprogram utantill och som således inte behöver styras alls… )

Jag har tävlat med hästar sen jag var 9-10 år och dessförinnan tävlade jag långdistanslöpning och friidrott, så jag är en tävlingsmänniska. Det betyder att jag alltid försöker ge allt, även med unghästar, men jag vet ju hur långt jag kan pusha dem och jag skulle aldrig begära mer än de kan leverera. Jag har inga problem med att avbryta en start och därmed bli utesluten om hästen inte känns okej eller om nåt går snett. Jag surar inte för det, även om det svider lite i själen om segern kändes inom räckhåll.

Min egen inställning till tävling gör att jag har jättesvårt för folk som blir sura när de förlorar eller när hästen gör nåt knasigt och på så sätt ställer till det för dem. Innan en tävling tänker jag nästan alltid, även med rutinerade individer, "det här tar vi som en träning" och jag menar det också. Det är få tillfällen då jag verkligen fokuserar på den blågula rosetten och strävar efter enbart den. Faktum är att det är både mer tillfredsställande och mer avslappnat att vinna en klass när man egentligen bara gick in på banan för att "öva under tävlingsmässiga former".  Såna rosetter värderar jag högre än rosetter som är plockade med en massa press och förhoppningar.

Jag tycker inte att det är fel att vara tävlingsinriktad, men på något plan måste man ju själv må bra också och njuta av tävlingen så som den kommer. Om bara resultatet räknas så tycker jag att man har missat nåt på vägen.

Hästar är underbart. Någon period emellanåt har jag upptäckt nån dold talang hos mig och min häst, och har då greppat tillfället och tränat och tävlat ordentlligt för det är då det är riktigt roligt. Annars tränar jag och kör/rider hellre i skogen och hemma i paddock. Mina lyckligaste hästminnen är inte på tävlingsbanan eller de gånger vi vunnit fina priser utan det är stunder då jag känt att vi haft en bra kontakt, jag och min häst. Eller när man ser barnen kommunicera och ha kontakt med hästarna så man blir alldeles varm inombords.

Peppar vidare till er andra med en härlig bild när dottern pratar förtroligt i örat på vår ponny.

Jag har mina hästar för att de är en lisa för min själ. Jag älskar hästar och katter, kan inte tänka mig att vara utan dem.

Hästar är det vackraste jag vet, liten som stor, en del vackrare än andra men ALLA är vackra på sitt sätt. Att vara med hästar ger mig en sån otrolig glädje och speciellt då mina egna eftersom med dom har jag ju en speciell relation.

För att de ska må bra så måste de också få arbeta och få anna stimulans och det är fanastiskt roligt när framstegen visar sig. Egentligen är det tillräckligt för mig, att jag och mina hästar når mina uppsatta mål. sen är det ju lite kul att ställa ut och tävla, men det är inte så viktigt för mig. Jag är ingen tävlingsmänniska , kan inte ta det på allvar. Men det är fantastiskt roligt när det går bra och lika roligt när det inte går bra för det är ju samma hästar.

Det är så fantastiskt att gå ut till hagen och ropa på sina vänner och mötas av deras gnäggande till svar. Det är livet för mig.

Att ha hästar är för mig ett sätt att leva och något jag behöver ha i mitt liv för att må bra och fungera.

Tävlingar och utställningar är lite grädde på moset, det är nägot jag sysslar med för att jag tycker det är kul. Det är extra roligt om man vinner, men jag är oftast lika glad även om det går dåligt.