Stackars dig, Anna! Jag kollade just din hemsida och läste det tråkiga.

Jag har inte varit i din situation att mista så många på kort tid. Men jag har heller inte så många och när någon blir sjuk innebär det katastrof. När Eurydike var dålig i somras var jag riktigt knäckt och tänkte också göra mig av med alla djur. Jag kunde vare sig äta eller sova. Om man sedan mister dom blir det ju ännu värre. Besluten i sig är ju så oerhört jobbiga. Men gör dig inte av med dem, de är ju ditt liv och nu måste det vara slut på elände.

Jag jobbar ju med "sorg" på sätt och vis, men det gör det ju inte lättare när man själv drabbas. Jag var på en föreläsning där det berättades om en kvinna som mist sitt barn på ett tragiskt sätt. Alla frågade vad som hänt och här hon berättat det 32 ggr hade sorgearbetet kommit en bit på väg. Så att prata om det är nog ett steg i att ta sig igenom det.

Jag tänker på dig, ha det så bra du bara kan.

Vill börja med att ge dig en JÄTTEKRAM!

Det är för att de ger oss så otroligt mycket, som det gör så ont. När den första sorgen har lagt sig, har jag (när det gällt mina hästar) insett att det är värt det. Värt varenda tår i utbyte mot allt deras närvaro gett mig.

Om det kommer en dagen då jag INTE sörjer något av mina djur när det dör, den dagen kommer jag sluta med djur.

Säger som Anette att nu måste det vara slut på eländet. Behåll din hästar och blicka framåt, morgondagen ser ljusare ut.

Anna, Anna, vad ska man säga? Sitter här och gråter för din skull och tycker så synd om dig. Jag vet att det är hårt men du gjorde det i alla fall. Du gjorde det enda rätta för din vän och det ska du ha all heder för!

Kramar i massor till dig vännen!!