Slättens James Bond 38060328

James Bond är född 2006 hos Inga-Lill Pettersson i Halmstad. Han är fux med ljus man och svans samt vita hår i pannan. Mankhöjden är ca 97 cm.

e. Slättens Madgic II RS 386
u. Slättens Lina RS 4427
ue. Dirk v.d. Achterdijk RS 312

Ägare: Sofie Dahlén

Egna meriter:

James har vunnit första plats på en a-ponny tävling i Bohus i både agility och tömkörningsdressyr. Han har även blivit visad på utställning några gånger med högsta poängen 42 poäng, tyvärr var han klippt den gången och jag hade inget intyg på att han tävlades (lustigt tycker jag eftersom han var med på gymkhanan på samma ställe men det räknades tydligen inte) så poängen räknades inte och han rangerades inte.
Hans största merit tycker jag ändå är att han är så social, han är inte bara van vid att folk vill klappa på honom utan han blir också förvånad när de inte vill det. Är vi ute och kör eller går och vi möter folk stannar han gärna till som om han vill säga "Kom igen då, klappa mig."

Ägarens egen berättelse om James Bond:
Jag tröttnade på halvbloden som min moster ägde och bestämde mig för att uppfylla min barndomsdröm om en shetlandsponny, en helt egen liten shettis. Jag hade dock lite krav på den, den skulle vara standard, ha stam, vara skäck och gärna ett sto. Det var ju bara att börja titta runt, jag var och tittade på några innan jag hörde av mig till Stuteri Slätten i Halland, jag hade sett att de hade bland annat en skäckhingst till salu. Visst fick jag komma och titta på skäckhingsten och de andra unghingstarna som var till salu. Sagt och gjort så åkte vi upp till Slätten och gick in i hagen, det tog inte lång tid innan jag blev kär. Inte i skäcken, nejdå, utan i en fux med ljus man och svans, det var Slättens James Bond. Jag tror att det var ömsesidigt för när vi skulle gå så följde James efter oss ända tills hans pappa Madgic vallade in honom i flocken igen. En vecka senare kom de körandes med James till mig och sedan dess har han varit något av det viktigaste i mitt liv.

Har man en häst så ska man ju motionera den, jag är ju alldeles för stor för att rida så det fick bli körning. Som tur var höll min dåvarande stallägare på med körning så hon kunde hjälpa mig. Jag köpte en sele och var ju tvungen att kolla så att den satt rätt, min stallägare orkade inte gå ut just då så vi tog in tvååriga James i köket istället och konstaterade att selen satt bra. James då som alltid tog det hela med ro och blev enbart glad över morötterna som barnen matade honom med. Min stallägare hade ju en dotter på ca fyra år och vi funderade på om hon skulle kunna sitta på James, han var ju lagom storlek för henne. Först ville jag testa hur han reagerade på att ha någon på ryggen så jag satt upp. James reaktion var passande "Jasså, är du där nu." sa han och fortsatte att tugga hö, inga problem alltså och lilla Ida fick börja rida James någon gång i veckan. De var jätteduktiga, Ida kunde både starta, styra och stanna själv. Lite längre fram då Ida hade tröttnat lite blev det av en slump att en lite äldre grannflicka började rida på James, hon var lite större och gick dessutom på ridskola så hon kunde även träna lite hoppning på banan och följa med ut och rida om jag lånade en häst. Det gick bra så länge vi lät bli att galoppera, då tar James helt sonika ner huvudet och barnet ligger i gräset. Vi hade en hel del kul och red bland annat ut i bokskogen och hade picknick. När jag bytte stall så fick James ett uppehåll som ridhäst i nästan ett år innan jag, också det av en slump, hittade en liten ryttare till honom igen.

Med selen på plats var det bara att börja öva tömkörning och det gjorde vi större delen av vintern, både hemma och nere i Åstorp där Sven hjälpte oss. En gubbe med hur mycket erfarenhet som helst som tyckte James var "en liten rackare" och sa ofta "du ska vara glad att du slipper gruvan lille vän." Framåt våren satte vi James framför vagn och han kunde inte brytt sig mindre och jag var överlycklig. En egen vagn införskaffades och vi började köra hemma.

Körningen är ändå James stora passion, han älskar att dra sin lilla rockard och vi gör det så ofta vi kan. Är matte omotiverad kan vi också ta en promenad tillsammans vilket vi ofta gör på vintern då det är kallt och ruggigt att sitta i en vagn. Vi har även tränat agility och varit med på tävling ett par gånger, James med sitt godmodiga sätt är helt underbar på det "Jaja, säger du det så." verkar han tänka och så går han igenom hindren.

James har även extraknäckt som vårdponny ett par gånger. Min mamma jobbade innan på ett äldreboende för dementa och vi var där och hälsade på. Lilla Yrsa som har downs syndrom red också regelbundet på honom innan vi bytte stall.

Det finns hur mycket till jag kan berätta om min underbara James men någon ska ju orka läsa det också så jag slutar nu.