Plötsligt startade en stor export, vilket såg ut att leda till att rasen skulle utarmas, då enbart de bästa hingstarna och valackerna såldes och det därför blev sämre och sämre hingstmaterial kvar till stona.

För att förhindra detta upprättades under mitten på 1800-talet, de första stuterierna som bedrev en mer långsiktig avel för rasens bevarande. Det med det förmodligen största inflytandet på rasens utveckling var Londonderrystuteriet, grundat våren 1874 av den femte markisen av Londonderry; en engelsk aristokrat som ägde flera kolgruvor i nordöstra England. Han hade i över 20 års tid använt sig av ponnyer i gruvorna och importerade många från Shetlandsöarna. Han ägde också ett stuteri i Durham, med avelsmaterial hämtat från öarna. Kvalitén på de importerade ponnyerna tycktes dock sjunka markant, vilket fick lord Londonderry att bestämma sig för att starta ett stuteri på Shetlandsöarna.
Till sin hjälp tog han de erfarna uppfödarna Mr J.J.R Meiklejohn och Mr Robert Brydon som skulle visa sig ha ett alldeles särdeles gott öga för aveln.

Målet var att avla fram ponnyer till gruvorna som skulle vara små, med mycket massa och ordentliga ben, lågställda med lågt buret huvud och mer utpräglade dragdjur. Under resor runt hela Shetlandsöarna, köptes de allra bästa stona, liksom runt 200 unghingstar och hingstar. Av dessa valdes sex hingstar noggrant ut för att utgöra grunden för stuteriets avel. Kanske störst inflytande av dem alla, hade hingsten JACK 16, född 1871 och av okänd härstamning. Han var svart och mätte 101 cm och blev känd framförallt som en utomordentlig hingstförärvare, men lämnade också många goda ston - avkommor som skulle komma att sätta bestående spår i shetlandsaveln.
Man använde sig av mycket nära linjeavel och även direkt inavel, men genom noggrant urval och ren skicklighet lyckades man ändå med sitt avelsmål och fick en mer enhetlig typ, med mycket vikt och ben - detta utan att tillföra just några defekter eller förkorta den ursprungliga styrkan och tåligheten.

Även om Londonderryponnyerna i första hand föddes upp till gruvponnyer, hade de stora framgångar på utställningar och "Londonderrytypen" blev snart ett begrepp.
Under 1899 beviljades inte längre uthyrningen av beten på Bressay och Noss, varför stuteriet avvecklades. En stor utauktionering hölls där de flesta ponnyerna såldes till fastlandet. Med det upphörde en betydelsefull tid inom shetlandsaveln, men genom att många av ponnyerna köptes som grundläggande avelsmaterial av stuterier som skulle komma att ha stor effekt på den fortsatta aveln, levde i högsta grad Londonderrystuteriets arbete vidare.

Text och bild: Pernilla Persson

Av: Pernilla

• Personlig sida
• Kontakta

Datum för publicering

• 2006-04-01